Det finns ingen absolut säker metod att rekommendera då det gäller att lyckas med hundavel. Men det är tveklöst så, att med minskade krav på avelstiken blir vägen till framgång som hunduppfödare mycket längre och krångligare. Om hunduppfödningen vore mindre känsloinriktad, skulle vi säkert ha ännu bättre hundar inom de flesta raser här i landet. Alla tikar är definitivt inte lämpade eller ens användbara som avelstikar.
Kraven idag på den seriösa hunduppfödningen är stora. Man måste kunna räkna med, att uppfödarna i största möjliga mån ska anstränga sig att förbättra rasgenomsnittet eller åtminstone inte försämra det. Att tiken är av så god kvalitet, att hon kan tänkas nedärva en del av sina goda egenskaper eller att hon har någonting åtråvärt, som man håller på att förlora i rasen, är egentligen de enda skäl, som kan anses som godtagbara, för att man ska avla på en tik.
All avel bör ske under ansvar och det är viktigt att vara verkligt kritisk, då man bedömer sin tik avelsmässigt. Perfekta hundar finns inte.
Om din tik har vissa svagheter, måste du vara extra noga med att täckhunden är så mycket bättre och korrektare i dessa avseenden. Det är definitivt inte så att om man har en tik med exempelvis lösa armbågar, bör hunden vara knipt i armbågarna för att kompensera. Det är heller inte så att om tiken har ett tunt nosparti skulle den lämpligaste täckhunden i det avseendet vara överdriven åt andra hållet. Det är vanligt, att folk inbillar sig, att man reparerar en svaghet hos en individ, genom att para med exemplar, som är precis raka motsatsen i den detalj det gäller. Gör man så, torde man ganska snabbt skapa alla tänkbara varianter utom just det önskvärda och korrekta för rasen.
Det är givetvis viktigt vid all avel, att försöka kompensera bristerna hos den egna tiken, men det sker endast genom att försöka få tag i en hund, som är helt korrekt i det aktuella avseendet. Vid val av avelsmaterial bör man också från början inse, att man inte kan få allt. Vissa förtjänster bör prioriteras och man bör därför koncentrera sig på att förbättra en del egenskaper utan att för den skull helt glömma resten.
Innan man överhuvudtaget är kompetent att bedöma den egna tikens eventuella förutsättningar för avel, är det nödvändigt att känna till mer om rasen, än vad folk vanligtvis gör.
Har man bara en tik och aldrig håller någon som helst kontakt med andra människor inom rasen eller går på utställningar för att studera hundar av den ras det gäller, bör man inse, att man inte är lämplig att själv bedöma sin tik. Då bör man hellre rådfråga någon rasintresserad person och diskutera såväl tikens brister som förtjänster blodsmässigt, mentalt och exteriört.
Vad som då kommer fram får först och främst ligga till grund för avgörandet, om tiken överhuvudtaget ska användas i aveln och i andra hand för val av täckhund. Rusa då inte åstad och anlita första bästa hund, för att den bor nära eller är billig i parningsavgift. Den hunden är troligen inte den bästa för tiken. Bli heller inte förblindad av en hunds utställningsresultat och tro för all del inte, att en hund måste vara champion för att vara bra. Det viktigaste är, att hitta den lämpligaste hunden.
Det är också viktigt att i förväg lära sig något om hunduppfödning. Den bästa läromästaren är i regel en gammal välrenommerad uppfödare. Det är också viktigt att lära sig lite om de eventuella svagheter, som finns inom rasen för att kunna bedöma den egna tikens förutsättningar i aveln.
Sammanfattningsvis kan man säga, för att i någon mån lyckas med hundavel, bör man förfoga över en tik med framstående förtjänster och med relativt obetydliga fel, själv vara ambitiös med en uppriktig önskan att göra väl ifrån sig, försöka få all tänkbar hjälp från kunnigt håll, försöka hitta den lämpligaste täckhunden och dessutom ha en stor portion tur. Och detta är naturligtvis inte allt. Den fortsatta uppfödningen är också av utomordentligt stor betydelse.
All uppfödning är hasard och ska man vara riktigt ärlig, så lyckas många nya uppfödare syndigt lätt pga att de i praktiken åkt snålskjuts på gamla, duktiga uppfödares material och vad de har åstadkommit under flera generationer. Det tar minst tio år för en uppfödare att, genom sin egen uppfödning, dokumentera eget verkligt kunnande. Det är inte ovanligt att uppfödare startar bra genom att få fram några utmärkta hundar redan i de första kullarna, för att efter ett par hundgenerationer föda upp verkligt medelmåttiga individer.
Den absolut största garantin för att undvika sådana bakslag, vilka borde vara för kostsamma för vilken ras som helst, är att såväl äldre som yngre uppfödare samarbetar och att arbetet för rasen sker med gemensamt mål för ögonen. I verkligheten är största delen av uppfödda hundar, inom de flesta raser, produkter av helt oplanerad avel. Därför är det nödvändigt att den hundägande allmänheten upplyses bättre .
Ann-Marie Hammarlund (ur artikeln ”Tiken till sällskap eller avel?”
Mera artiklar av A-M Hammarlund (går att ladda ned som pdf)
