SKK registrerar inte ryggstatusen hos röntgade hundar. Varför kan man undra? Många säger att dessa sjukdomar inte är genetiska utan kan ibland bero på skador eller trauma. Hos människan så kan ju en svag rygg vara ärftlig så varför inte hos hunden? Vi vet ju att de flesta sjukdomar är kopplade till ett dåligt immunförsvar.
Borde inte detta vara viktigt att registrera hundar som är röntgade utan anmärkning? Varför ska vi då vara så noga att registrera HD o ED? Då kan vi lika gärna skippa alla rekommendationer om att bara försöka avla fram friska o sunda hundar. Idag så är ju schäfern överrepresenterade när det gäller ryggsjukdomen L7S1. Många avlivas tidigt p.g.a denna sjukdom.
Spondylos (från grekiskans spondylos; kota) är en degenerativ förändring som leder till stelhet (ankylos) mellan kotkropparna i ryggraden. Spondylos är ofta lokaliserad till ländryggen eller/och halsen. Samtidigt föreligger vanligen en inflammation i de inblandade diskerna (broskskivorna mellan kotorna). Vid röntgenundersökning kan spondylos ses i form av benpålagringar mellan kotkropparna. Pålagringarna kan få sådan storlek att de helt överbryggar ett kotmellanrum.
De kliniska symtomen varierar. Ibland förekommer ryggsmärtor och rörelsebesvär. Om pålagringar trycker mot nervrötterna uppstår lokalt bortfall av känsel och rörlighet, oftast i bakre delen av kroppen. Spondylos behöver inte vara smärtsam och kan utvecklas nästan helt symtomfritt. Spondylos i övergången mellan sista ländkotan och korsbenet (L7-S1-området) förekommer bland annat vid så kallat L7-S1-syndrom . Oftast måste hunden också stå på antiinflammatorisk medicin, t ex rimadyl eller metacam, resten av livet. Man kan också gå till en akupunktör och behandla problemet, det går inte att bota sjukdomen men man kan lindra smärtan.
L7/S1 eller degenerativ lumbosacral stenos, DLS, (cauda equina) är en sjukdom i hundens rygg. Leden L7 (sjunde ländkotan) och S1 (sacrum), fungerar som ett gångjärn vid rörelse och utsätts för en hel del mekanisk stress. Om det finns missbildningar i området (lumbarisation dvs. en felvinklad L7) klarar inte leden av denna stress och diskens brosk börjar brytas ner vilket leder till att funktionen minskar och disken kollapsar. Disken förskjuts då uppåt och trycker på de passerande nerverna som går i mellanrummet mellan L7/S1. Ofta bildas det benpålagringar som ger ytterligare tryck på nerverna och i svåra fall en total avsnörning av nervkanalen. Samma effekter som sjukdomen ger fås då hunden kryper, dvs. då bäckenet höjs upp i förhållande till ryggen samtidigt som S1 trycks nedåt vilket innebär att en hund med DLS ogärna utför detta moment. Även vid hopp trycks leden ihop och ett vanligt tecken på DLS hos sällskapshundar är att de plötsligt inte längre vill hoppa in i bilen. Smärtan som sjukdomen ger kan komma från disken, ligament, benhinna, ledkapsel, nervsmärta mm och en sjuk hunds typiska kroppsställning är med böjd korsrygg och korta baksteg. De neurologiska problemen av nervavsnörningen kommer senare än den fysiska oviljan att hoppa eller krypa. Hunden får ofta hälta, muskelatrofi t.ex. hängande svans, eller inkontinens. Den typiska DLS patienten är schäfer (56 % av DLS sjuka hundar) och det är dubbelt så vanligt att hanhundar får sjukdomen. Förutom missbildningar i kotländen kan även osteochondros i leden orsaka DLS. Behandling för lindrig DLS är långvarig vila och antiinflammatoriska och smärtstillande läkemedel. Vid svårare fall kan en operation bli nödvändig och vid denna operation tar man bort alla ledens delar som trycker på nerverna.
Läs mera : TVS, CAUDA EQUINA SYNDROME, AND SPONDYLOSIS by Fred Lanting
