Taggar

,

En IPO-domare som ger höga poäng är den modiga. 

IPO kom till Sverige i mitten av nittiotalet. Då var vi alla nybörjare och domarna valdes ut efter gamla domarmeriter. På många sätt och områden famlade vi i mörkret men tack vare Sveriges stora kunskap om tävling och hund, så blev det ganska bra. Sen kom en mellanperiod då vi gjorde bra resultat nationellt och internationellt. Efter denna period, som jag vågar påstå lyftes av enskilda personer med stort engagemang och kunskap, gick vi sedan tillbaka till en mer normal nivå och blev också med tiden mer ”IPO – laoriserade”. Det vill säga – IPO är det enda, här kan människor från andra länder alltid bättre än oss. Vad kan du svenska domare och tävlande som bara dömt och tävlat med hund i trettio år? Och framförallt, var det bättre då vi var nya och hade svenska tankar och åsikter, eller är det bättre nu?

I modern tid har man sökt anledning till varför vi inte längre alltid lyckas så bra på internationella tävlingar. I den analys man gjort, ofta väldigt egna, personliga och dåliga analyser, har man ställt in siktet på tävlingar och utförande, domare, figuranter, olika kvaltävlingar, med mera.

Tävlingarna måste struktureras upp bättre, domarna måste döma hårdare och bättre, figuranterna måste gå hårdare och på ett visst speciellt sätt trots personliga skillnader hos figuranterna, systemet för att kvala in på SM och mästerskap måste återigen förändras, och så vidare.

Hur exakt en tävling anordnas kanske inte har så där väldigt stor betydelse för våra framgångar. Kanske är det bättre att spårmarkerna varierar mer än vad man idag tycker är acceptabelt, bara för att ta något exempel. Detta ”tvingar” ju hundar och hundförare att vara än mer på tå, än om detta med spårmarker ska vara på ett exakt visst sätt vilket självklart gör allt lättare.

Tydligt är att man från organisationens håll, eller i alla fall från en liten grupp inom organisationen, tycker att domare är dåliga och dömer för snällt. Beviset för detta var ju bland annat det stora och hänsynslösa misstaget att dela in domare i A och B kategori. Framförallt hur denna indelning gick till. Tre personer, som dessutom kan tyckas vara i stark jäv, satt och tyckte en himla massa om sina kollegor. Ett tyckande helt utan relevans eller sanning. Vem säger att denna grupp sitter på ett facit över hur domare ska döma?

När man kritiserar domare så handlar nästan alltid kritiken om att en enskild domare dömer för snällt, att denne ger för höga poäng. Att ge en hund fel poäng är ett fel som borde kunnat vara avgörande för en eventuellt B klassificering. Men att ge en hund fel poäng, det gör man också om man ger en hund för lite poäng. Tack och lov tvingades man backa på detta med A och B domare. Dessutom har det ju visat sig då svenska domare dömer tillsammans med internationellt kända och duktiga domare att vi inte alls är för ”snälla”.

Även figuranterna delades in i dessa två kategorier. Även här pratade man om ”snällhet” men också om figurantens fysiska kondition och möjligheter. Tro mig, ingen i den grupp som klassificerade mig som figurant har en aning om mina fysiska kvalifikationer.

Dessutom kunde man se att de figuranter som någon gång ”sprang över” en eller annan hund lättare hamnade i klass A. Trots att kanske det istället handlar om bristande kunskap och ödmjukhet inför det detta egentligen handlar om. (Läs tydligt – De flesta figuranter gör ett utmärkt arbete) Sen kan man som exempel också ha stora synpunkter på hur figuranten håller ärmen i gömstället. Håller figuranten ärmen si eller så – det är rätt och det andra är fel – och även här är jag mer än kritisk. Figuranterna följer de regler som finns då det gäller utförande. Men att arbeta för att de ska jobba mer eller mindre identiskt är enligt mig inte bra för sporten eller för våra framgångar på mästerskap. Jag anser att det till och med är precis tvärtom. Likt exemplet om spårmarker så ”tvingar” man hund och hundförare när dessa små variationer finns, till att vara än mer skärpta och mer förberedda. Detta ger i sin tur ett bättre resultat på mästerskap, det är jag säker på.

Olika sätt att ta ut SM deltagare och VM deltagare har också prövats. Just nu har man infört ett tvådomarsystem vid kvaltävlingar. Detta som ett ”svar” på att man tvingades backa i A och B domarfrågan.

Kan det vara så att man nu har funnit en lösning på ”snälla” domare ändå.

Personligen tycker jag att tvådomarsystemet är trevligt och på fler än ett sätt bra, men jag gillar inte att det kom till för att man var tvungen att backa på A och B. För exakt så anser jag att det var. Det bevisar ju också i viss grad den bestämmelsen att jag inte får döma en kvalificeringstävling tillsammans med en domare från min egen region. Helt befängt och vansinnigt tycker jag och måste ju någonstans bygga på ett misstroende mot domarkåren.

Fundera ett slag över vad lägre poäng i Sverige ger oss för fördelar internationellt. Fundera också på vad balla och mer eller mindre våldsamma figuranter gör för hundsporten. (Läs tydligt – de flesta figuranter gör dock ett alldeles utmärkt arbete)

Man kan också fundera kort över, om detta med IPO ska vara en trevlig sport och intresse för alla som vill utöva detta. Eller om det ska handla elitsatsning och om en liten sluten grupp personer som styr och bestämmer saker över allas huvuden, tror sig veta bättre än alla andra och som dessutom många gånger skulle kunna ha egenintresse av de beslut de tar.

Att de fem eller sex första på en kvaltävling eller ett mästerskap får omkring 275p alternativt 285p, vad har det för betydelse egentligen? Det är ju fortfarande en tävling där konkurrensen avgör, inte poängantal i huvudsak.

Dessutom – hur kan en domare där en hund som ska erhålla 80p, men endast får 72p,  vara en bra domare?

Du måste ha mod, kurage, integritet och kunskap som domare. Dessutom ha en stor portion ödmjukhet inför det du ska bedöma. Dessa ingredienser är dessutom något som några sökande till årets domarutbildning har, men som ändå av olika märkliga anledningar nekats utbildning. Kanske är det just dessa personers kunskap och inställning vi hade behövt, istället för allt de andra som inte för verksamheten framåt.

I dagsläget och det negativa IPO-klimat som till stor del den lilla gruppen som ansvarar för IPO frågor är mer än delaktiga i, då är det nästan ett bevis på mod att ge den poängen hunden och hundföraren är värd – Alltså ge 80p istället för 72p. Ska det verkligen vara så?

Slappna av, ha roligt tillsammans, träna och tävla hund – Det tror jag är medicin till framgång, även internationell framgång. Och framför allt – Om du är domare, var modig!

Fredrik Steen IPO domare, utställningsdomare Regionsansvarig IPO domare

Källa: Fredrik Steen